luckyloser.blogg.se

Jag tillhör nog jojjobloggarna, går väldigt upp å ner med skrivandet, massa inlägg och sen dröjer det flera månader tills nästa avrensning av ordbajseri om diverse träningsflås. Jag är nog ingen bloggare igentligen, den brukar för det mesta bli tidsfördriv när jag inte har nått att göra.

Sitter i soffan med värsta förlylnigen och en jävla retsam hals, har hosta så snart försvinner nog rösten, den är så där lagom go och rasslig. Tror det är förkylning 4 eller 5 i år, har aldrig varit förkyld så många gånger på så kort tid. Kroppen ligger väl på gränsen när man tränar och "bryter" ner den men så hårt tycker jag inte att jag tränar. 

Har iallafall deltagit på Tough Viking i Stockolm, 8,5km löpning med olika hinder längs banan. Klara du inte hindret åkte du på straff. Behöver träna mera armar, vet inte vart kraften tagit vägen. Sista hindret var 10 000 volt, kändes lite i armarna då du var genom dränkt efter att lekt kustjägare i x minuter.

Fick jobba med min höjdskräck, men tack vare hjälpsamma medhjälpare så klara jag de hindren. Vattnet va jääääävligt kallt, speciellt nr2 icetank, hoppa i en stor"balja", ner under vattnet och upp i nästa "avdelning", när du kom upp till ytan möttes du av isbitar, och lungorna och Fiffy fick en chock, uppvärmningen kändes ju ganska onödig.

Ett annat hinder skulle du klättra upp på en ställnig och åka kana ner för en madrass, han som satt brevid sa "det är som att vara på vattenland!" Försökte peppa en höjdrädd värmlänning, "Ja åker int sånt", jag lätt nog inte värst trevlig samtidigt som jag tittar ner mot vattnet vad jag kan minnas. Funkis som står bakom säger åk först du, till personen som försökte vara snäll och peppande mot mig. Sen säger funktionären att jag ska vända mig och åka på magen ner, ÖÖÖ???? nej det måste ju vara värre, så jag håller i näsan och bara åker, käns som man studsar ifrån madrassen, tappar taget om näsan och skriker "Å FY FAN!!" åker som en missil ner i vattnet, simmar upp mot ytan och ".............................." lungorna fick sig en chock i det kalla vattnet, sitter en person i en kanot och säger "ANDAS!" Joru va fan tror du jag försöker med, simmar så fort det går, vänster ben vill inte riktigt göra samma rörelse som höger, känner mig som en handikappad and som försöker ta mig in mot bryggan och hinner tänka inte konstig folk drunknar till havs när fartygen förliser. Upp i stegen, står en dyakre på bryggan, om han pratar med mig eller någon annan det vet jag inte, svarar inte, fullt fokus att fortsätta springa, eller så frös de sista tänkarcellerna.

Längs banan fanns också traktordäck som skulle vältas, 1ggr om du var själv, 2ggr om man arbeta i par. Från ingenstans dyker det upp en kille och frågar om vi ska köra tillsammans. Tackar för hjälpen, på samma plats spelar en orkester lite musik, killen säger "de spelar för dig" "DÄ tror ja inte" och i samma veva känner jag, oj nu lät ja så där arg igen........

Jag är inte så otrevlig, bara fokuserad på min uppgift, kunde ingen pratat efter tävlingen? Då var ja ju normal och glad igen och hade jättemycket att prata om. Min bror och hans tjej var på plats och var support, klädhängare och bussguide. Trotts varma kläder efteråt så hacka jag tänder så in i norden, snälla broder lånar ut sin jacka. 

Vårruset där målet i år var att slå min tid från förra året. Då sprang jag för fort i början så jag fick mjölksyra så det gick ju segare och segare in i mål. I år var taktiken, jag gör tvärtom, börjar sakta och ökar sen. Men problemet var ju att jag öka ju aldrig, spurt sisat 10m gör ju ingen skillnad. Det kändes inte som 5km, oj bara 1km kvar, är vi redan färdiga?! Känslan att genomföra en tävling utan att känna pest å pina får vara bättre än tiden denna gång. Men det är lite retsamt att att med mer träning ikroppen springa sämre än förra året då jag knappt hade tränat nått.

Nu är det bara att vänta på att bli frisk igen då så jag kan träna igen och bli förkyld igen. :)